Jag träffade min enda amerikanska kompis hittills på bussen, tyvärr vet jag inte vad han heter för jag är så dålig på namn men han är mörkhyad och supertrevlig, ser bra ut och pluggar till ingenjör. Jag satte mig vid skolans café, drack lite vatten och spanade mörkhyade sportkillar som stod där och chillade. Jag har verkligen fått en grej för mörkhyade här, kanske för att jag föredrar det framför asiater och mexare. Dom verkade vara sköna lirare i alla fall, svarta killar är alltid så roliga. Nä jag är inte fördomsfull.
Jag gjorde placement tests på skolan idag. Engelskan var inga problem alls men matten, fy fan. Jag kommer behöva plugga upp matte här och det är så fruktansvärt svårt, skulle tippa på motsvarande matte D minst i Sverige. Inget jag hade räknat med.
Hur som helst när jag hade gjort engelskatestet skulle jag gå på toaletten. Då blir jag uppraggad av en tjej, rätt manlig och asiat. Jag blev chockad. Men man får ta det som en komplimang. Första gången det händer mig, har fortfarande inte smält det. Jag måste säga att det var minsann modigt gjort men jag föredrar fortfarande killar.
Efter provet och allt runtomkring kände jag bara att nej jag fixar inte detta jag åker fan hem. Jag har funderat på det under de senaste två dagarna för detta kanske verkar fett när man ser bilder och hör att jag åker till Santa Cruz och glassar. Ja, klart att det är kul, men sanningen är dock att ja det är kul att resa här det är jättekul här är mycket att se men jag kommer jag inte ha råd till att resa här borta. Jag ska leva en vardag som fattig student utan bil och den vardagen trivs jag inte med. Jag saknar Sverige, jag saknar mina kompisar men jag saknar min familj mest. Jag känner verkligen av att jag är långt iväg. Ja, det har bara gått en vecka och jag känner att jag kan fan inte ge upp bara för att jag har lite motgångar. Men jag har haft mer än lite motgångar här, magkänslan är inte bra och jag går alltid efter den. Jag känner liksom att nej det här är inte värt 189 000 om året de första två åren och typ 300 000 dom sista två om jag inte får stipendium det visar sig att allt är lite dyrare än Study Abroad har sagt. Allt. Det är fan inte värt det. Ska jag betala så mycket pengar så ska det kännas helt rätt och det gör det inte.
Jag gillar att ha det fräscht, jag är van vid att ha en egen lägenhet med mina egna saker och det brukar lukta gott hemma hos mig. Här bor man typ 5 pers i en tvåa, alla svettas. Alternativet är ett möblerat rum i ett hus och jag känner att jag kommer aldrig kunna känna mig hemma med det. Har jag flyttat hemifrån en gång kan jag inte flytta in hos en ny familj och förväntas lyda deras regler, det tror inte jag i alla fall. Jag vet inte vad jag trodde när jag åkte hit men jag hade inte förväntat mig det här. Jag tycker liksom att jag har stått ut med mycket och jag tror inte att någon där hemma förstår hur jobbigt det är att inte ha en trygg fast punkt. Jag vet liksom inte var jag ska bo, när jag ska få boende och hur länge jag kommer att kunna bo där. Jag har konstant dåligt samvete för att mamma och pappa betalar min hotellvistelse, känner mig som en snorunge men jag har gjort ALLT för att få ett boende. Jag har sökt över 50 rum på craigslist och foothills hemsida utan resultat. Eller jo där ljög jag jag fick ett rum när dom ringde upp visade det sig att det var en inglasad altan och där fanns en soffa att sova på. DET ÄR INTE MÄNSKLIGT.
Bussarna går när dom vill och kommer dom inte så kommer dom inte och ingen bryr sig, här måste man ha bil, det är ingen myt. Här finns ingen trygghet.
Visst, det blir kanske bättre om jag får ett rum någonstans men jag har liksom tappat gnistan. Jag är inte en sådan person som ger upp lätt men jag är inte heller för stolt för att säga att det här inte är något som passar mig. Det har varit så mycket motgångar och jag har klarat av dom bra och växt jättemycket som människa under bara några få dagar men jag tror inte att jag vill fortsätta det här äventyret. Det känns som att jag har varit här i två månader minst men det har bara gått en vecka. Jag väldigt tacksam för att jag vågade satsa och prova på det här.
Enligt mig så är USA det ultimata landet att resa till för här är väldigt mycket att se och väldigt kul att vara om man har pengar men att bo här är en annan femma. Standarden är inte den samma som i Sverige. Inte ens i närheten. Jag vågar inte gå ut när det är mörkt för ingen saknar mig om jag inte kommer hem. Jag börjar gråta så fort jag tänker på att jag inte har någonstans att bo och att budgeten inte kommer att hålla om det inte ordnar upp sig mirakulöst.
Jag har kompisar, bra sådana till och med här borta. Det sociala fungerar men det är allt annat som jag har ångest över. Visst jag kommer säkert missa feta college fester och massa andra roliga saker men jag åkte hit för utbildningens skull och den är inte alls vad jag förväntade mig. När människorna som jag har träffat här lever livet och går på fester med röda muggar och öltunnor kommer jag kanske sitta hemma hos mamma eller pappa och tycka att livet suger eller så är jag någon annanstans i världen och gör någonting som passar mig bättre. Om jag åker hem måste jag flytta hem igen, jag måste hitta ett jobb, jobba ihop pengar och komma på vad jag vill göra. Det är kanske inte så kul men det är betydligt roligare än att sitta på skyhöga CSNlån om ett par år och undra hur tusan jag ska betala tillbaka dom.
Man kan se detta som världens största misslyckande. Ja man kan se det så. Men jag ser det som den största erfarenheten i mitt liv hittills. Det är värt alla pengarna som jag förlorar på det här. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv. Jag har klarat av mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Jag satte mig på planet och åkte hit ensam, jag överlevde juden, ISP, grannen som stalkade mig och jag fick kompisar. Jag har hikat och roadtrippat till Santa Cruz. Tagit mig ner för den braaaanta stigen ner för klipporna till stranden och doppat fötterna i the pacific ocean, bara det liksom. Det hade jag aldrig gjort om jag inte åkt hit. Jag har sett mycket fint och träffat så fina människor. Jag är tacksam för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar